Jag har fått svaren på mina konstiga frågor, fått svaren på det jag egentligen inte behövde veta. Jag hade klarat allt fint utan det där saltet i det öppna såret, utan att riva bort plåstret som en gång satt där. Men nej.

Ibland undrar jag verkligen om allting händer av en anledning, för många gånger förstår jag inte vad som händer. När mina nära blir sårade fast de inte förtjänar det, eller när jag är i sitsen själv. Varför kan man inte bara få vara lycklig och glad? Man ska vara ung, dum och galen. Man ska göra misstag men man ska vara rädd om det man har, ta hand om det man har, för det finns inte alltid kvar.